Min Herre och min Gud inför vår Moders kärleksfulla blick gör vi oss beredda att följa med dig längs den smärtornas väg som blev priset för vår återlösning. Vi vill lida allt vad du led, erbjuda dig vårt stackars ångerfulla hjärta, ty du är oskyldig och kommer att dö för oss, trots att endast vi är skyldiga. Moder, du smärtorika Jungfru, hjälp mig att återuppleva dessa bittra timmar som din son ville tillbringa på jorden, för att vi, som är skapade av en handfull dy, till slut skulle få leva in libertatem gloriae filiorum Dei, i den frihet och nåd som tillhör Guds barn.
JESUS DÖMS TILL DÖDEN
Det är redan efter klockan tio på morgonen. Rättegången närmar sig sitt slut. Det finns inga fällande bevis. Domaren, som vet att det är av avund som Jesu fiender har utlämnat honom, försöker sig på en absurd utväg: han låter välja mellan Barabbas, en brottsling anklagad för stöld och mord, och Jesus, som kallar sig Kristus. Folket väljer Barabbas. Pilatus utbrister:
— Vad skall jag då göra med Jesus? (Matt 27:22).
Alla svarar: — Korsfäst honom!
Domaren står på sig: — Vad har han gjort för ont?
Men återigen skriker de:
— Korsfäst honom!
Pilatus blir skrämd av det växande tumultet. Han låter hämta vatten, och inför folket tvår han sina händer och säger:
— Jag är oskyldig till den här mannens blod. Detta får bli er sak (Matt 27:24).
Och efter att ha låtit prygla Jesus utlämnar han honom till att korsfästas. De övermodiga och besatta skriken tystnar. Som om Gud redan vore besegrad.
Jesus är ensam. Avlägsna är de dagar då Människogudens ord ingöt ljus och hopp i människornas hjärtan, avlägsna är de långa raderna av sjuka som blev botade och Jerusalems segerjubel då Herren anlände ridande på ett fridfullt åsneföl. Om ändå människorna hade velat bana en annan väg för Guds kärlek! Om ändå du och jag hade erkänt Herrens dag!
Utanför staden, nordväst om Jerusalem, finns en liten kulle. Den heter Golgata på arameiska, locus Calvariae på latin. Dödskalleplatsen eller Kalvarieberget.
Jesus överlämnar sig försvarslöst till dem som skall verkställa domen. Inget skall besparas honom, och på hans axlar faller tyngden av det förnedrande korset. Men tack vare kärleken kommer korset att bli hans majestäts tron.
Folket i Jerusalem och de främlingar som har anlänt med anledning av påskhögtiden flockas längs staden gator för att se Jesus från Nasaret, judarnas konung, gå förbi. I tumultet hörs sorlet av röster. Emellanåt blir det tyst en kort stund — kanske när Kristus fäster blicken på någon.
– Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig (Matt 16:24).
Med vilken kärlek omfamnar inte Jesus den bjälke som skall döda honom!
Så snart du upphör att vara rädd för korset, för det som folk kallar kors, när du brukar din vilja till att acceptera Guds vilja — är det inte sant att du då blir lycklig och att all oro, allt fysiskt och själsligt lidande går över?
Jesu kors är verkligen ljuvt och älskvärt. Där räknas inte sorgerna, endast glädjen att veta att man är medåterlösare tillsammans med honom.
Korset sårar, med sin tyngd trasar det sönder Herrens axlar.
Hopen har blivit allt större. Legionärerna kan knappt hålla tillbaka den upphetsade, rasande massan som fyller Jerusalems gränder, likt en flod som svämmar över sina bräddar.
Jesu utmattade kropp vacklar redan under det väldiga korset. Från hans kärleksfulla hjärta når knappt mer än en rännil livskraft ut till hans sårade lemmar. Till höger och till vänster om sig ser Herren massan som går likt får utan herde. Han skulle kunna kalla var och en av dem vid namn, kalla oss vid namn. Där är de som han gav att äta då han mångfaldigade bröden och fiskarna, där är de som han botade från sjukdomar, de som han undervisade vid sjön, på berget, på tempelgården.
En skarp smärta stinger Jesu själ, och Herren faller utmattad till marken.
Du och jag förmår inte säga något; nu vet vi varför Jesu kors är så tungt. Och vi gråter över vårt elände och även över hur förskräckligt otacksamt människans hjärta kan vara. Ur djupet av vår själ frammanar vi en akt av sann ånger, som gör att vi reser oss upp efter att synden slagit oss till marken. Jesus har fallit för att vi skall resa oss. En gång och alla gånger.
JESUS MÖTER MARIA, SIN ALLRAHELIGASTE MODER
Jesus har knappt hunnit resa sig efter sitt första fall, när han möter sin allraheligaste Moder stående vid vägen.
Med oändlig kärlek ser Maria på Jesus och Jesus på sin Moder. Deras blickar möts och bådas egen sorg strömmar över till den andras hjärta. Marias själ är försjunken i bitterhet, i Jesu bitterhet.
Går detta er inte till sinnes, ni alla som drar vägen fram? Ge akt på detta och se: kan någon plåga vara lik den med vilken jag har blivit hemsökt? (Klag 1:12).
Men ingen lägger märke till det, ingen bryr sig om det. Bara Jesus.
Symeons profetia har gått i uppfyllelse: Genom din egen själ skall det gå ett svärd (Luk 2:35).
I lidandets mörka ensamhet skänker Vår Fru sin son en balsam av ömhet, enhet och trofasthet, ett ja till Guds vilja.
Tillsammans med Maria vill även du och jag trösta Jesus genom att alltid och i allt acceptera hans Faders, vår Faders vilja.
Endast så kommer vi att få njuta av ljuvheten i Kristi kors. Då kommer vi att omfamna det med Kärlekens styrka och i triumf bära det längs all världens stigar.
SIMON HJÄLPER JESUS
ATT BÄRA KORSET
Jesus är utmattad. Han går allt trögare, men soldathopen har bråttom och vill bli färdig snabbt. När de går ut ur staden genom en av stadsportarna tvingar de därför en man som just då går förbi på väg in från en gård, en viss Simon från Kyrene, far till Alexandros och Rufus, att bära Jesu kors (jfr Mk 15:21).
I hela Jesu lidande innebär inte Simons hjälp särskilt mycket. Men för Jesus räcker ett leende, ett ord, en gest eller lite kärlek för att han i överflöd skall ingjuta sin nåd i denne väns själ. Flera år senare kommer Simons söner, som blivit kristna, att vara kända och aktade bland sina bröder i tron. Allt började med ett oväntat möte med korset.
Jag har låtit mig bli uppenbar för dem som inte frågade efter mig, jag har låtit mig finnas av dem som inte sökte mig (Jes 65:1).
Ibland dyker korset upp utan att man letar efter det. Det är Kristus som frågar efter oss. Om ditt hjärta ryggar tillbaka inför detta kors, som kanske verkar mörkare än det är därför att det är oväntat, … så trösta det inte. Och när hjärtat söker tröst, så säg till det, fylld av ädelt medlidande, sakta och i förtroende: Upp på korset, mitt hjärta, upp på korset!
EN BARMHÄRTIG KVINNA TORKAR JESU ANSIKTE
Han hade ingen gestalt eller fägring. När vi såg på honom, kunde hans utseende ej behaga oss. Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med sjukdom. Han var som en för vilken man döljer sitt ansikte, så föraktad att vi höll honom för intet (Jes 53:2-3).
Och det är Guds Son som går förbi, tokig … tokig av Kärlek!
En kvinna vid namn Veronika tränger sig fram genom folkmassan. Hon bär med sig en vit hopviken linneduk, med vilken hon barmhärtigt torkar av Jesu ansikte. Herren lämnar ett avtryck av sitt heliga Anlete i dukens tre delar.
Jesu älskade ansikte, som hade lett mot barnen och förhärligats på berget Tabor, är nu liksom osynligt bakom smärtan. Men denna smärta är vår rening. Svetten och blodet som fördunklar och vanställer hans drag är vår renhet.
Herre, jag vill bestämma mig för att genom botgöring slita av den motbjudande mask som jag har gjort åt mig själv av mitt elände … Då, och först då, kommer mitt liv att på kontemplationens och gottgörelsens väg allt trognare återge huvuddragen i ditt liv. Vi kommer att bli alltmer lika dig.
Vi kommer att bli andra Kristusar, Kristus själv, ipse Christus.
JESUS FALLER
FÖR ANDRA GÅNGEN
Utanför stadsmuren sviker krafterna Jesus på nytt, och utmattad faller han en andra gång, medan massan skriker och soldaterna knuffar honom.
Det är kroppens svaghet och själens bitterhet som gör att Jesus fallit igen. Alla människornas synder — även mina — tynger hans heliga mänskliga natur.
Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor, dem lade han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad. Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår blir vi helade. (Jes 53:4-5).
Jesus svimmar, men hans fall lyfter oss, hans död gör att vi återuppstår.
Våra återfall i synden besvarar Jesus genom att fortsätta att återlösa oss i ett överflöd av förlåtelse. Och för att ingen skall förtvivla, reser han sig mödosamt igen och omfamnar korset.
Må våra snubblanden och fall aldrig mer avlägsna oss från honom. Som ett svagt barn ångerfullt kastar sig i sin faders starka armar, så skall även du och jag klamra oss fast vid Jesu ok. Endast denna ånger och ödmjukhet kan förvandla vår svaghet till gudomlig styrka.
JESUS TRÖSTAR JERUSALEMS DÖTTRAR
Bland folket som står och ser på längs vägen där Jesus går finns ett antal kvinnor som inte kan hålla tillbaka sitt medlidande och brister i gråt. Kanske minns de Kristi ärorika dagar, då alla förundrat utbrast: Bene omnia fecit (Mk 7:37), allt han har gjort är bra.
Men Herren vill ge deras gråt en mer övernaturlig innebörd och uppmanar dem att gråta över synderna, som är orsaken till hans lidande och som kommer att möta Guds stränga rättvisa:
— Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn (…) ty om man gör så med det gröna trädet, vad skall då inte ske med det förtorkade? (Luk 23:28.31).
Dina och mina synder, alla människors synder uppenbaras. Allt det onda vi har gjort och allt det goda vi har underlåtit att göra. Det förkrossande perspektivet av alla de oräkneliga brott och skändligheter som vi skulle begått om inte han, Jesus, hade styrkt oss med ljuset i sin älskvärda blick.
Vad kort tid ett liv är för gottgörelse!
Jesus faller
för tredje gången
När det bara är fyrtio eller femtio steg kvar till krönet, faller Herren för tredje gången på Kalvariebergets sluttning. Jesus kan inte hålla sig på benen, krafterna sviker honom och utmattad ligger han på marken.
Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig och inte öppnade sin mun, lik ett lamm som förs bort att slaktas, och lik ett får som är tyst inför dem som klipper det (Jes 53:7).
Alla är emot honom … stadsborna och främlingarna, fariséerna, soldaterna och översteprästerna … Alla har blivit bödlar. Hans Moder — min Moder -, Maria, gråter.
Jesus gör sin Faders vilja! Fattig: naken. Generös: vad har han kvar att ge bort? Dilexit me, et tradidit semetipsum pro me (Gal 2:20). Han har älskat mig och givit sig själv för mig ända till döden.
Min Gud! Må jag hata synden och förenas med dig. Jag vill omfamna ditt heliga kors för att i min tur göra din älskvärda vilja …, avklädd alla jordiska begär, utan att se till något annat än din ära … Gör så att jag generöst och utan förbehåll offrar mig själv tillsammans med dig i ett fullkomligt brännoffer.
JESUS AVKLÄDS
Då Herren kommer fram till Kalvarieberget, ger de honom lite vin att dricka blandat med galla, som ett slags bedövningsmedel, för att döva smärtorna vid korsfästelsen. Men efter att ha smakat på det, som tack för den barmhärtiga gärningen, vill Jesus inte dricka det (jfr Matt 27:34). Han överlämnar sig till döden med kärlekens fulla frihet.
Därefter tar soldaterna av Jesus kläderna.
Från fotbladet ända upp till huvudet finns ingenting helt, bara sårmärken och blånader och friska sår, inte utkramade eller förbundna eller lenade med olja
(Jes 1:6).
Bödlarna tar hans kläder och delar dem mellan sig i fyra delar. Men tunikan saknar sömmar, och därför säger de:
— Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som skall ha den (Joh 19:24).
Så uppfylldes skriftens ord: De delar mina kläder mellan sig och kastar lott om min klädnad (Ps 22:19).
Utblottad och avklädd, i yttersta fattigdom. Herren har inte någonting kvar utom korsets bjälkar.
För att nå fram till Gud är Kristus vägen. Men Kristus är korsfäst, och för att ta sig upp på korset måste man ha ett fritt hjärta, som inte är fäst vid jordiska ting.
JESUS SPIKAS FAST VID KORSET
Nu korsfäster de Herren, och bredvid honom två rövare, en till vänster och en till höger om honom. Medan detta pågår säger Jesus:
— Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör (Luk 23:34).
Det är Kärlek som har fört Jesus till Kalvarieberget. Och även när han hänger på korset är alla hans gester och alla hans ord fulla av kärlek, av en rofylld och stark kärlek.
Med gesten hos den som är präst för evigt, utan fader eller moder, utan stamtavla (jfr Heb 7:3), sträcker han ut sina armar mot hela mänskligheten.
Till ljudet av hammarslagen klingar även Skriftens profetiska ord: Mina händer och fötter har de genomborrat. Jag kan räkna alla mina ben. De skådar därpå, de ser med lust på mig (Ps 22:17-18).
Mitt folk, vad har jag gjort mot dig, och med vad har jag betungat dig? Svara mig! (Mik 6:3).
Med själen förkrossad av smärta säger även vi uppriktigt till Jesus: Jag är din, jag ger mig själv till dig, med glädje låter jag mig spikas fast vid korset genom att mitt i världen vara en människa som helt tillhör dig, i det att jag verkar för ditt förhärligande, för Frälsningsverket, för hela mänsklighetens medåterlösning.
JESUS DÖR PÅ KORSET
Överst på korset står orsaken till straffet skriven: Jesus från Nasaret, judarnas konung (Joh 19:19). Alla de som går förbi smädar och hånar honom.
— Han är Israels kung, nu får han stiga ner från korset (Matt 27:42).
En av rövarna tar honom i försvar:
— Han har inte gjort något ont (Luk 23:41)…
Sedan vänder han sig till Jesus med en ödmjuk bön, full av tro:
— Jesus, tänk på mig, när du kommer med ditt rike (Luk 23:42).
— Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset (Luk 23:43).
Vid korset står hans Moder, Maria, tillsammans med andra heliga kvinnor. Jesus ser på henne, sedan på den lärjunge han älskar och säger till sin Moder:
— Kvinna, där är din son.
Sedan säger han till lärjungen:
— Där är din mor (Joh 19:26-27).
Solen slutar skina och jorden försänks i mörker. Klockan är nästan tre när Jesus utbrister:
— Eli, Eli, lema sabachtani? (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?) (Matt 27:46).
Därefter, medveten om att allt snart kommer att fullbordas, säger han, för att skriftens ord skall gå i uppfyllelse:
— Jag är törstig (Joh 19:28).
Soldaterna dränker en svamp i ättika och efter att ha satt den på en isopstängel för de den till hans mun. Jesus smakar på ättikan och utbrister:
— Det är fullbordat (Joh 19:30).
Förlåten i templet brister i två delar och marken skälver när Herren med stark röst ropar:
— Fader, i dina händer lämnar jag min ande (Luk 23:46).
Och så ger han upp andan.
Älska offret, som är källan till ett inre liv. Älska korset, som är offeraltaret. Älska smärtan, ända tills du, som Jesus, dricker de sista bittra dropparna ur kalken.
JESUS TAS NED FRÅN KORSET OCH ÅTERLÄMNAS TILL SIN MODER
Försjunken i smärta står Maria vid korset. Även Johannes står där tillsammans med henne. Men det börjar bli sent, och judarna är angelägna om att Herren skall tas bort därifrån.
När Pilatus beviljat det tillstånd som den romerska lagen kräver för att dödsdömda skall få begravas, kommer till Kalvarieberget en rådsherre vid namn Josef, en god och rättfärdig man, som inte hade haft någon del i de andras beslut och åtgärder. Han var från Arimataia, en stad i Judeen, och han väntade på Guds rike (Luk 23:50-51).
Tillsammans med honom kommer även Nikodemos, han som första gången hade sökt upp Jesus på natten, och han hade med sig en blandning av myrra och aloe, omkring trettio kilo (Joh 19:39).
Dessa båda var inte offentligt kända som Mästarens lärjungar. De hade inte närvarit vid de stora underverken och hade inte heller följt med honom under hans ärorika intåg i Jerusalem. Nu, i denna svåra stund då alla andra har flytt, fruktar de inte att ställa upp för sin Herre.
De båda tar Jesu kropp och lägger den i hans allraheligaste Moders armar. Marias smärta förnyas
— Vart har han då gått, din vän, du skönaste bland kvinnor? Vart har din vän tagit vägen? Låt oss hjälpa dig att söka honom (Höga V 5:17).
Den allraheligaste Jungfrun är vår Moder och vi varken kan eller vill lämna henne ensam.
JESU KROPP BEGRAVS
Mycket nära Kalvarieberget, i en trädgård, hade Josef från Arimatia låtit hugga ut en ny grav åt sig i klippan. Eftersom det är aftonen före judarnas stora påskhögtid, lägger man Jesu kropp där. Sedan rullade Josef en stor sten för ingången till graven och gick därifrån (Matt 27:60).
Jesus kom till världen utan att äga någonting, och utan att äga någonting eget — inte ens den plats där han blev begraven — lämnade han oss.
Efter att ha beskådat allting uppmärksamt går även Herrens Moder — min Moder — och kvinnorna som hade följt Mästaren ända från Galiléen. Det blir natt. Nu är allt över. Vårt frälsningsverk är fullbordat. Vi är redan Guds barn, eftersom Jesus har dött för oss och hans död har återlöst oss.
Empti enim estis pretio magno! (1 kor 6:20) — Du och jag har blivit köpta till ett stort pris.
Vi måste göra Kristi liv och död till vårt liv. Vi måste dö genom uppoffringar och botgöring, så att Kristus kan leva i oss genom Kärleken. Och därefter följa i Jesu fotspår, ivriga att medåterlösa alla själar.
Att ge sitt liv för andra. Det är bara så man lever Jesu Kristi liv och blir ett med honom.